Skolidrott eller inte
Elitidrottarna, proffesorer och pedagoger (DN debatt) förslag på minst en timme om dagen låter jättebra tycker jag.
Docent Michael Sjöström säger emot (DN) och menar bland annat att barnen bara rör sig i åtta minuter på en lektion.
För mig är det skillnad på en timme och en lektion. En timme är 60 minuter, en lektion är bara 40 minuter. Det borde bli 28 minuter över till rörelse om teorin inte ökar. På min tid, dvs stenåldern, var teorin minimal om den ens fanns alls. Så vi hann röra oss mycket på 40 minuter. Ja, det blev faktiskt nästan 40 minuter, för var det någon lektion man var förberedd för så var det gymnastiken. Vi bytte om på rasten före, för att vara klara när lektionen började, alla andra lärare hade varit glada om vi kom i tid. Och på rasten efter duschade och bytte vi om, för att kunna hålla på så länge som möjligt. Lärarna som hade lektionen efter gymnastiken klagade alltid över att vi kom försent. Det sket vi i, vi gick trots det exakt när det ringde ut.
Gymnastik var genom alla mina skolår det ämne som var svårast att vara frånvarande från. Så nog påverkade de futtiga tre lektioner i veckan i hur hög grad vi rörde oss. (Inte alla men de flesta)
Mer idrott! till barnen.
Teorin kan läggas utöver den timma som de ska röra sig varje dag. Det är dessutom ingen hemlighet att det är lättare att sitta still och lära sig saker om det funnits utrymme för fysisk aktivitet.
Mer sport.....jag vet inte. Men barnen måste klart röra på sig. Men för oss som inte gilalr sport måste ju finnas ett alternativ. jag tycket det borde vara mer estetisk verksamhet. kanske rörlig estetisk verksamhet.
olofcarsson.se
När jag gick på gymnasiet hade gymnastiklärarna en rätt skön inställning. alla skulle röra på sig och vissa saker ville de att alla skulle vara med på. Men ville man inte spela basket eller vad det nu kunde vara för sportande fanns det alternativ. Det kunde till exempel vara en runda i skogen. Men rör på dig.
Ja, jag kan inte låta bli att tycka att waldorfskolan är rätt bra. Där besjälas undervisningen av tanken att HELA barnet går i skolan, att tanke, känsla och vilja är lika viktiga - eller kropp, själ och ande om man vill vara lite högtidlig. Rörelse finns med som idrott - mer än i den vanliga svenska skolplanen - men också som eurytmi, en sorts rörelse till musik, poesi eller ordramsor. I de lägre klasserna finns också "promenad" på schemat, små anspråkslösa utflykter i närområdet då man kan titta på och lära sig saker om väldigt mycket. Så finns mycket skapande verksamhet i form av målning, musik, träslöjd och handarbete, alltså aktiviteter där man ingalunda sitter stilla i sin bänk. Sammanfattningsvis alltså väldigt sympatiskt. Och jag har under de nio år jag varit i kontakt med ortens waldorfskola inte stött på en enda unge som mått dåligt av den skolformen. Lustigt nog kan jag inte heller påminna mig nån überfet unge som gått genom skolan. Trots att min dotter och hennes kompisar i högstadieålder sitter lika mycket framför dator och teve som andra ungdomar. Men dom har kanske en mer positiv attityd än andra unga till rörelse och kroppslig verksamhet överhuvudtaget? Kanske för att de blivit respekterade av de vuxna i skolan, kanske för att de fått lagom doser av stimulans för såväl kropp som själ och ande, kanske för att de lärt sig att det är lika viktigt att kunna spela flöjt, måla en vacker tavla, kasta en boll eller snickra en pall som att kunna rabbla sjuans tabell?