Vem älskar Yngve Frej?
En helt underbar historia om det avstannade livet i en nästan helt avfolkad by. Skomakaren som antagligen inte har lagat mer än ett par skor om året, de senaste tio åren, bestämmer sig för att gå i penssion. Då får han tid över till att tillverka skylten han pratat om att sätta upp nere vid landsvägen. Ett tilltag som får oanade konsekvenser.
"Flick"-fotografen på flykt undan storstan stannar till och förälskar sig i byn.
Så det var väl hela historien. Det är ett underbart, lungt tempo i berättelsen och dialogen är fantastisk med sitt upprepande, ältande. Är inte det här en bra film så vet jag inte om det finns någon.
Att en jämtländsk hjälte som Allan Edwall är med gör ju inte saken sämre. Bellan Roos, Gus Dahlström, Gunnar Strååt, Christina Stenius och Janne Carlsson är inte dåliga de heller.
Behöver jag säga att jag älskar den?
Hörselproppar på bio
Det är inte underligt att hörselskadorna (bl.a. tinitus) ökar. Jag tycker det är läskigt vilken hög volym man anser att det behövs för att publiken ska få en upplevelse.
Reklamfilmerna var faktiskt värst. Jag är förvånad att det överhuvudtaget förekommer reklam på bio. De flesta av oss försöker sappa bort den från våra tv-upplevelser, det kan vi inte göra på bioin men vi tittar knappast mer uppmärksamt. Det var fler än en som skrek sig hes när han försökte konversera före filmen.
Nästa gång ska jag ta med mig hörselproppar.
Min sanning
I dag har partiledarna debatterat i riksdagen. Bl.a. har vi fått veta att det är bra att fler har lämnat "utanförskapet". Och det måste vi ju hålla med om, det är jättebra att fler har hittat något sätt att försörja sig på. Men är det sant? Jag är i rehabiliteringsåtgärd sedan fem månader. De sista två månaderna har jag rehabiliterat mig hemma i soffan. De framsteg jag eventuellt gjort har jag fått göra helt på egen hand. Men statistiskt ser det säkert bra ut. Efter tre månader och en ökning från sex timmar i veckan till drygt halvtid fick jag inte vara kvar, "det gagnar inte din långsiktiga rehabilitering" att vara kvar där du är nu. Men jag undrar om det inte vore bättre om jag hade fått vara kvar där än att jag som nu gått hemma i två månader. Jag undrar på vilket sätt det sista två månaderna minskat mitt utanförskap.
En sak är i alla fall säker. Jag har sedan jag blev sjuk haft röda siffror i min ekonomi varje månad. Så tids nog får regeringen rätt deras nedskärningar på ersättningen till sjukskrivna gör oss friskare. Jag kommer att tvingas tillbaka till arbetslivet oavsett om jag orkar eller inte.
Jag har en gång förut gått från sjukskrivning till arbete. Från noll till hundra över en natt. Det gick inte särskilt bra. Det slutade med att jag återigen är sjukskriven. Är det någon som tror det kommer gå bättre den här gången? Jag hoppas det. Jag ska träffa min rehabhandläggare på måndag. Jag hoppas han har något bättre att erbjuda än soffan...